Varje dag går till ända, och det med vetskap om att det alltid kan bli sämre. Känner att jag har det väldigt tryggt, kanske för tryggt.

Är det kanske lugnet före stormen? När man har det som bäst, så kanske allt plötsligt raserar under fötterna på en?

Men men, det e inget att göra åt. Allt händer utav en anledning.

Har alltid varit beredd på det värsta, alltid haft en flyktväg.

Men jag har lärt mig , vuxit o blivit klokare, lärt mig att livet inte är till för att fly från. Döden nalkas, andetagen fryser detta medvetna plan, vittnar om en annan existens för mig att bevittna o utleva.

Idag har varit en vanlig dag, jobbat o därefter förpassat mig till min trygga vrå. Trygghet. Alltid en flyktväg.