Så står man där o ser på alla, medan de ser tillbaka på en.

Precis så känns det, som att man börjar bli mer o mer medveten om att man faktiskt behöver alla vänner man har omkring. Känns som att man börjar bli mer införstådd i äkta kärlek, det som man för några år sen avskydde och hatade. Vet inte, men trivs på nåt sätt med lite uppmärksamhet, den här kompiskretsen som alltid är runt en. Trevligt att ha en del att lita på, att kunna stödja sig på. Inte nog med att man kommer ut mer o mer, man har dessutom lagt det gamla livet bakom sig en smula, för att fokusera på det sociala umgänget.

Men missförstå mig rätt, jag e samma faust som alltid, men kanske mer utåt, mer social än någonsin. Odjuret inom mig kommer alltid vara finnas där, men nu är det lite undangömt om man säger så. Hittat ett bo för att hamna i dvala när solen tittar fram. 

Kärleken har tagit överhanden. Känns konstigt att säga det, men har aldrig älskat mina medmänniskor lika mycket.

Behöver inte räkna upp namn, men ni vet vilka ni är.  Och ni kommer alltid finnas här.

Älskar dig veronicka <3