Känner mig äldre. Känner hur saker och ting sakta men säkert blir ett minne av det som tidigare varit så bekant. Har knappt nån kontakt med min släkt längre och tänker mest på mig själv och mitt liv, vilka backar man skall forcera och vilka genvägar som går snabbast.

23 är ingen ålder i sig, men har man varit med om mycket på kort tid och så sakteligen känner att man varje dag lär sig att stå på egna ben, då gör sig känslan påmind till slut. Känslan av att man egentligen bara föds, för att snart kunna flytta hemifrån och bilda en ny familj, som gör samma sak. Inget fel att bo hemma till man blir 30...men då blir man genast anklagad för att morsgris eller nåt i den stilen.

Men tycker det är intressant det här med hur man lever sitt liv. Vi är egentligen alla ganska lika, vi ser varandra passera, vi hör rykten om varandras strapatser och mål i livet. Man kommer hem från en fest och snackar med en polare som varit på en annan fest. Man undrar: vem som lever rätt?  Alla tror givetvis att de lever "rätt" i förhållande till sig själv. Men vi är lika usla allihopa egenligen. Flytta hemifrån nån dag och växa upp? Varför inte? Men det blir en fråga om övelevnad när barndommen passerar snabbare, en än pasavind över de småländska skogarna.

Att ta vara på tiden, det är allt. Förvara minnen och lyckliga stunder längst fram i hjärnan och plocka fram det när det behövs. För det kommer behövas. Det lovar jag.