Sitter lite smått seg, men ändå förväntansfull, väntandes på att kaffe kokar klart. Känns som om man lever sitt vanliga liv, fast ändå inte. Jag brukar säga att allting är på väg mot nåt större, det har jag sagt ganska många gånger tror jag. Men som det känns nu, känns allting tryggt. Eller tryggt e nog fel ord..välplanerat är nog bättre. Har funderat på hur jag skall gå tillväga med det som betyder nåt i mitt liv. Och kom fram till att mina tankar går i rätta banor. För tillfället iaf.Man kan väl säga att det är som en plan B.

Kaffet kokar och min värld byggs sakta upp mer och mer. Nu är man ju oxå 24 år. Och vid varje år fyllda, så röjer minnena sakta fler fåror i hjärnbarken, låter en svettas goda och förnekande gnagande minnen. Eller minnen som smeker, likt en kvinnas lena hand mot ens kind.

24 år är ingen ålder på så sätt, men har man som jag, mycket att se fram emot, då blir det genast en ålder så viktigt som någon. Man klättrar lixom i rang i verklighetsskalan.

Det viktigaste för mig i mitt liv just nu är musiken, bandet, flickvännen och vännerna. Det är det som gör att de där 24 åren ser så viktiga ut.

Att man lever tillsammans med det man håller kärt, för varje år som går, och att man vill hålla kvar det så länge det bara går. "Ingen ska hindra dig på vägen", det är en av mina grundstenar. Och de andra stenarna, är de saker jag håller kärt.

Så, medan kaffet kokar, byggs min värld sakta upp.

Och när världen är färdibyggd, kommer kaffet att smaka jättegott.

Älskar min Veronicka <3