Nu mår man bra igen. När allt har lagt sig som en dimridå, förnimmer man det som har varit viktigt o mindre oviktigt. Men att vara med sina vänner är ganska viktigt, trots att jag i ensamhetens tempel, känner mig starkare o starkare ju mer tid som går ut till att utforska mig själv o mina tankar.

Funderar på vad som gör att man mår så bra egentligen. Är det för att man till kroppen inte har någon ärrvävnad att försaka ens sinnelag, eller att ens själ o sinne omvandlar allt till det om man enbart vill ta del av

Eller har man slutat bry sig, kanske är förgänligheten blott det tomrum man försöker lagra med detta livs innebörd. Men jag antar att detta är så individuellt. Jag ser inte mig själv som en människa, utan en demon vars yta förvandlats till denna verklighets parasit. Människor är underkastade sin egen vilja, sin egn makt, men de kan inte kontrollera den.

Må det djur som för länge sedan härja igen. Det som var ett rovdjur att betrakta fältet som sitt byte.

Förbarma Dig icke över mig, ty jag har övergett dig å mörkrets vägnar