Träden stod tysta, i sin stulna prakt vaksamma över de blå nedjerna, där pärlband av solljus flämtade av o an, fram o tillbaka, mot horisonten och tillbaka igen. 

Jag lyfte blicken från den blöta marken, kall, men ändå i hennes närhet upptinande, och vandrade från hörn till hörn.

Det har varit en rogivande dag. Mitt mörker må vara intakt, men när hon kommer in, kommer det ett ljus jag sällan skådat. Att jag själv skulle ändras till den milda grad att jag skulle värdesätta en människa på detta vis, det fanns aldrig, aldrig med i mina beräkningar.

Vi gick med hunden nosandes i släptåg, liksom vi själva nosade oss fram. Det kändes bättre o bättre. Jag känner att det verkligen är vi två, i en tid då jag som människa växer mer o mer, och mina inre demoner börjar bli starkare o starkare, kommer hon o lugnar dem. Och jag hoppas hon fortsätter, för en vacker dag är jag inte längre mänsklig. Mitt inre är inte mänskligt och det vet jag.

Under träden gick vi, medan bron förde oss mot hamnen. Det vette mot sjön, båtarna står alltid uppradade där. Mina ögon var som ett fönster mot hamnen, ändå ett stängt fönster, som ännu inte riktigt var öppet för alla möjligheter som ligger framför.

Men jag hoppas att hon och jag kan öppna det tillsammans. Öppna fönstret mot hamnen.