Stirra blint, ser ljus. Stirrar bort, ser ljus. Min själ lägrar sig nu likt som på silke, förtvinande rep bryts upp. Solen går upp, du finns här.

Solen går ner, du finns kvar.

Samma plats, men ändå så annorlunda. Samma stig, men ändå inte.

Bortom träden sköljer vattnet in över de grova strandkanterna. Bortom horisonten stiger eldögat mot skyn, slänger på nytt sitt blöta blonda hår från sida till sida.

Det växer, repet knyts allt hårdare, men du är där o öppnar knuten, lossar på repen. Det som förskansar sig på mitt inre, kan inte ens jag själv hjälpa. Men det kan du. När dagen gryr. När natten lagt sig.

När solen går ner, finns du här ändå.